Jag tycker att de flesta högtider firas av fel anledning och bara ger folk en anledning till att dricka alkohol. Jag önskar att man fick se mer av verkliga handlingar för andra människors skull.
Det kan även handla om vardagliga saker. Ta hand om dina nära och kära men även alla andra människor du möter. Var inte otrevlig även om någon är otrevlig mot dig. Var trevlig, det vinner både du och andra på i längden.
Jag har legat däckad ett par dagar nu för att jag har haft så ont och inte sovit. Eller däckad är väl fel att säga, jag har inte förstått vad som hänt och bara funderat på vad som händer. Då kommer även tankarna om livet som på beställning. Jag funderar och undrar på om det är värt att leva när jag ska ha såhär ont och inte kunna sova eller göra något. Jag frågar mig själv om det är värt att leva när det skaver at en t-shirt som inte sitter åt eller vad som helst. Oftast bestämmer jag mig för att det är det. Men ibland så kommer osäkerheten fram och då undrar jag om kroppen säger ifrån för att något är fel i den eller för att jag inte ska leva.
Dem gånger då detta sker så blir jag osäker och avbryter den tanken och tänker på annat.
För i det stora hela så vet jag att livet är värt att leva, jag vill leva livet. Jag måste bara komma på hur jag ska leva mitt liv utan att styras av sjukdomen allt för mycket. Hur mycket jag än vill vara 17 år, sova dåligt, äta dåligt och leva ett liv som är fyllt av saker och helt otroligt roligt så fungerar inte det. Inte för mig.
Jag måste försöka hitta en livsstil som min kropp och mitt huvud kan komma överrens om.
Fast nu senaste dagarna blev det mer utav en attack för jag har tagit det lugnt, varit ute och promenerat, ätit bra osv. innan det här skedde. Men jag vet att det inte kommer att bli lätt att klara av att anpassa mitt liv såpass mycket att det går ihop och fungerar.
Jag vill och det går. Men det blir en lång och svår resa. Jag får räkna med bakslag och fall ner i ingenting. Det viktiga är att jag tar igen det och kommer upp. Jag kan om jag bara vill!
Det kan även handla om vardagliga saker. Ta hand om dina nära och kära men även alla andra människor du möter. Var inte otrevlig även om någon är otrevlig mot dig. Var trevlig, det vinner både du och andra på i längden.
Jag har legat däckad ett par dagar nu för att jag har haft så ont och inte sovit. Eller däckad är väl fel att säga, jag har inte förstått vad som hänt och bara funderat på vad som händer. Då kommer även tankarna om livet som på beställning. Jag funderar och undrar på om det är värt att leva när jag ska ha såhär ont och inte kunna sova eller göra något. Jag frågar mig själv om det är värt att leva när det skaver at en t-shirt som inte sitter åt eller vad som helst. Oftast bestämmer jag mig för att det är det. Men ibland så kommer osäkerheten fram och då undrar jag om kroppen säger ifrån för att något är fel i den eller för att jag inte ska leva.
Dem gånger då detta sker så blir jag osäker och avbryter den tanken och tänker på annat.
För i det stora hela så vet jag att livet är värt att leva, jag vill leva livet. Jag måste bara komma på hur jag ska leva mitt liv utan att styras av sjukdomen allt för mycket. Hur mycket jag än vill vara 17 år, sova dåligt, äta dåligt och leva ett liv som är fyllt av saker och helt otroligt roligt så fungerar inte det. Inte för mig.
Jag måste försöka hitta en livsstil som min kropp och mitt huvud kan komma överrens om.
Fast nu senaste dagarna blev det mer utav en attack för jag har tagit det lugnt, varit ute och promenerat, ätit bra osv. innan det här skedde. Men jag vet att det inte kommer att bli lätt att klara av att anpassa mitt liv såpass mycket att det går ihop och fungerar.
Jag vill och det går. Men det blir en lång och svår resa. Jag får räkna med bakslag och fall ner i ingenting. Det viktiga är att jag tar igen det och kommer upp. Jag kan om jag bara vill!
.jpg)
1 kommentar:
Hej! hamnade här av en slump och läste i din blogg.
Det är inte lätt att få kropp och huvud att samarbeta när man har en sjukdom som tär på en. Allra helst inte i början när man blivit sjuk. Läste att du hade fibro och är så ung, lider med dig då jag vet en del om smärta efter att ha levt med det i 13 år nu. Det var ett h..vete det första åren men konstigt nog blir det till en vana. Jag var 34 när jag fick min nackskada som idag även blivit till fibroliknande smärtor i hela kroppen. Jag trodde aldrig detta skulle gå att leva med. Idag minns jag inte hur det var att inte ha smärtor på gott och ont men jag lever ett rätt bra liv om än vissa dagar är jävligar än andra. Men jag tänker som så att även friska har sitt elände. Det tog mig 4 år att acceptera och det var då vändningen kom då jag släppte taget att detta skulle gå att få bort. Det går inte bort det jag har och att kämpa mot gav etter mer smärta. Tack o lov fick jag proffesionell hjälp till att få in i min skalle att mitt friska öliv var förbi och att jag måste acceptera detta för att komma vidare. Inte lätt. En tid med både ångest,panik och hopplöshet. Efter det var det 2 vägar eller val. Ge upp eller göra de bästa möjliga. Jag valde det sista. Jag hatar mina skador vissa dagar och andra dagar kan jag garva åt de jobbiga dagarna men jag har bestämt att inte låta min sjukdom ta överhand alltid. Vissa dagar gör den det men ofta vinner jag.
Jag vet inte hur länge du varit sjuk då jag inte läst hela din blogg men om du är i början så var inte rädd för att faktas för dina rättigheter att få rätt hjälp. Vården är tuff och när man kanske inte tidigare varit sjuk är det knappt nån som upplyser en om vad som finns. Det finns kanon bra rehab som man har rätten till. Jag i princip gick hota mig till mitt rehab med båda massmedia och annat då de helst inte vill betala nånstanns. Alfta rehab center har tidigare haft rehab för fibro och var de som hjälpte mig till ett fungerande liv med min skada.
När man är sjuk är det "bitchen" man får plocka fram brukar jag säga för att man ska få hjälpen och ett evigt tjatande. Hoppas du har nån som hjälper dig då du är så ung och framförallt KRÄV av vårdapparaten om än det är motigt så är du det viktigaste. Rätt hjälp i början ger mindre lidande. Ju fortare man får den rätta hjälpen ju snabbare lär man sig leva med sin smärta på ett hyfsat vis med.
Men kolla upp Alfta rehabcenter, det är det värt när du är så ung. De räddade livet på mig en gång i tiden.
Ett litet tips bara!
Skicka en kommentar