Jag vet hur det känns när broar till tryggheten bränns

Jag var i kyrkan idag, det var fint. Vi pyntade altaret, det blev fint. Vi sjöng massor, fint. E sjöng en av de vackraste sånger jag vet. "Du lyfte min gråt emot himlen"
Idag är en sådan dag då jag är bitter, jag sprang direkt upp till gymmet och tränade efter kyrkan, det var skönt. Välbehövligt, jag slappar för mycket. Men det är inte därför jag är bitter. Idag är jag bitter för att alla människor är så otrevliga. Eller många unga är otrevliga mot deras mor-och farföräldrar. När dem vill bjuda på fika och alla tackar nej, eller middag och säger att dem pratar för mycket, lagar dålig mat eller helt enkelt vill att man ska äta mycket.
Oftast är det nog kärlek som ligger bakom dessa handlingar från de äldre.
Bakom min bitterhet ligger avundsjuk, bara så ni vet. För jag har inga mor- eller farföräldrar som bryr sig på, inte på något sätt. Ibland undrar jag om dem brydde sig alls, jag menar allting var ju bra. Trodde jag i alla fall, fast nu i efterhand vet jag att så var det inte. Jag blir så trött och ledsen när jag tänker på det, jag vill göra allting dubbelt så bra mot andra människor. Visa att jag verkligen bryr mig.
Det orkar jag bara med ett tag och sen tar jag slut och bara faller ihop. Sen blir jag bitter över småsaker. Jag vet faktiskt inte hur jag ska ta tag i mitt liv och hur jag ska få mitt liv att gå ihop. Hur jag ska få ångesten att sluta stocka sig i min kropp, hur jag ska orka leva, för mig är detta en gåta. Hur mycket jag än vill leva så vet jag inte hur och jag kan inte säga det till någon. För jag vet inte hur man gör, jag kan inte vara känslosam. Inte med andra i närheten, knappt ens i mina tankar. Det ligger något förbjudet över hela mitt liv och ibland kvävs jag.
Men jag lever, jag vet bara inte hur jag ska få livet att gå ihop.

Over and out