Vem är min vän, egentligen?

Ja, praktiken knallar och går. Även om jag blir besviken på mig själv då jag inte riktigt klarar av att gräva runt i andras hem utan att känna att jag tränger mig på mitt i någon annans liv. Varje steg jag tar och varje sak jag rör känns som en kränkning mot människan som bor där. Det gör så ont att göra saker där, att måsta leta sig fram eller fråga en massa. Det känns fel och jag har så svårt för det. Även om jag känner några stycken så gör det inte saken lättare.

Nu på senaste tiden har jag börjat undra över vilka som är mina riktiga vänner och vilka som bara säger så men egentligen inte ens vill vara min vän. Jag tycker alla vänder ryggen till när man inte orkar lyssna eller inte är glad. Det är så få som försöker få en att skratta och så många som bara går. Sen när folk blir sur för att jag inte orkar, för att det känns jobbigt och livet inte är det lättaste och jag inte vet hur man ska leva för att allt ska vara bra. Jag försöker lära mig, även om ni inte tror det och jag hatar att bli illa behandlad. Jag säger ifrån för ingen ska någonsin få ta mitt liv ifrån mig igen.
Så då börjar jag fundera över vilka som verkligen vill vara med mig, vem som står ut med mina dåliga sidor också, vem som tycker om mig även fast jag inte orkar alltid. Och jag kan nog inte svara på det själv...


Over and Out