Det blev bäst såhär.

Ibland kan jag känna att det är försent att be om förlåtelse. Att erkänna att det inte var ditt fel och att det var fel i mitt huvud. Bara det att problemet satt i mitt huvud var svårt att acceptera för mig. Sedan att lära mig att vara bara jag och acceptera mig själv som jag är, det var ännu svårare. Jag saknar alla stunder vi haft och alla skratt vi delat. Men minnen finns alltid kvar i minnesbanken men allra mest i hjärtat och dem kan man plocka fram när man vill. Det är dock inte bra att fastna i minnena och inte skapa nya.
Någonstans på vägen insåg jag att vägen till lycka är inte att försöka vara alla till lags. Vägen till min inre frid var att älska varenda millimeter av mig själv och vara den jag är. För det är allt jag kan vara, varken mer eller mindre.
Ibland kan jag önska att det aldrig blivit någon brytning mellan oss och att vi hållit våra pakter osv. Men samtidigt så vet jag att det inte gick och jag vet att det nu var dags att gå vidare för alla.
Förr såg jag mig i spegeln och såg en elefant idag ser jag mig i spegeln och ser mig själv. En person som jag ska älska varje millimeter av. Jag ser inte längre maten som ett problem utan som en tillgång, jag ser inte min kropp som någon annans utan som min egen.
Det är skönt att ha sagt det, pratat om det. För då vet jag att du vet och det känns bra. För jag var elak och visst gjorde du väl fel ibland, men det var minst lika mycket mitt fel.


Over and out