Sviken, besviken eller helt fel ute?

Jag är kanske inte sviken, jag är nog mest besviken. Endel saker kanske inte går att förstå för andra, för mig är det lättare. Inte en enda gång har jag blivit inbjuden till mina vänners 18 års fester. Ingen av dem, en inbjudan hade varit kul. Och ni som nu fyllt 18 och bara firat det med familjen ta inte illa upp. Det känns tråkigt och anledningen folk använder är den att jag skulle nog inte tycka att det var roligt, det är ju inte min grej.
Syftar man då på att jag inte vill supa så nej det kommer jag inte göra, men jag har kul när jag är nykter också.
Syftar man däremot på att jag inte tycker om fester då känner man inte mig, då är man helt fel ute.
Syftar man på att jag kanske inte orkar på grund av min fibromyalgi så skadar det inte med en inbjudan, jag kanske orkar en kort sväng. Eller så kanske jag offrar en dag, en dag då jag bara kommer att må dåligt för att fira dig.
Jag funderar bara på hur man resonerar, det känns tråkigt och man blir utanför. Varför? Jo, för att jag valt en egen livsstil, för att jag inte tycker att det viktigaste är att vara full som ett ägg och inte komma ihåg kvällen. Jag vet faktiskt inte, men det gör ont ändå. Oavsett era förklaringar och undanflykter, det gör ont. Låt det göra det. Era ursäkter känns ganska lama och väldigt enformiga.

Och nu sitter jag med ett arbete i omvårdnad. Ett ganska roligt ämne i sig, men våra vikarie har lagt ut en helt galen hemtenta som ska göras på två dagar. För det första är det hon skriver i princip helt obegripligt, sen så förstår jag helt enkelt inte meningen med att göra samma saker om och om igen... Jag ska göra den, det ska jag och jag jobbar på det.
Jag har bara så svårt att koncentrera mig för jag vill att folk ska förstå, men dem verkar inte vilja det. Tyvärr... och jag undrar om jag överreagerar eller inte, för jag förstår helt enkelt ingenting...



Jesus, Guds son, du ljus i mitt inre,
låt inte mörkret få tala till min själ.
Jesus, Guds son, du ljus i mitt inre,
öppna mig för din kärlek och frid.

(Jesus Guds son, sång från Taizé)

Kristen och konstig eller?

Nu på senaste tiden har det pratats mycket om Gud överallt tycker jag. Alla verkar oroliga och det är ett känsligt ämne. Speciellt om någon säger att man tror på Gud, då blir de allra flesta genast på spänn och kikar vaksamt på en.
Men innan dess så var man en helt vanlig människa för dem, det är konstigt det där. Hur ens tro kan förändra så mycket. Speciellt i ett land som Sverige där Kristendomen varit stor, men är man kristen är man genast lite konstig. Det förvånar och gör mig förundrad folks attityd, före och efter. Om man nu kan kalla det före och efter.
Kanske är det ingen vanliga händelse i andras liv, men i mitt är det. Folk backar undan på grund av att jag är kristen, på grund av korset som hänger runt min hals. Folk backar.
Sen kommer kommentaren "Men det trodde jag inte om dig!". Nedvärderande och skeptisk uppsyn. Kanske är det lätt att placera in människor i ett fack, svårare att ta ur dem och sällan man har rätt. Vad vet jag?

Imorgon tänkte jag berika er med ett inlägg om påsk och jul. Mitt i påsktider :)
Tills dess tycker jag att ni ska besöka den här bloggen, det här inlägget där kommentaren är min och ha en åsikt. Har jag rätt eller fel? Här kan ni läsa inlägget där jag kommenterade.
Sen kan ni givetvis fortsätta läsa, det är en fin blogg :)



"Jakob, hur kan du tala så,
Israel hur kan du säga:
'Jag vandrar osedd av Herren,
min Gud tar sig inte an min sak.'
Har du inte förstått, inte hört?
Herren är en evig Gud,
han har skapat hela jorden.
Han blir inte trött, han mattas inte.
Ingen pejlar djupet av hans vishet.
Han ger den trötte kraft,
den svage får ny styrka.
Unga män kan bli trötta och mattas,
ynglingar kan snava och falla,
men de som litar till Herren får ny kraft,
de får vingar som örnar.
De springer utan att bli trötta,
vandrar utan att mattas."

Jes 40:27-31

Låt Gud välsigna dig och ditt liv.

Okej, här kommer en jag är glad över lista.

1. Att jag inte har internet i stan, man slipper allt detta tvång runt datorn då.
2. Att just jag råkar ha hittat universums finaste folk som vill vara mina vänner.
3. Att jag på något mystiskt vis vet var jag vill och vars jag ska.
4. Att jag har sommarjobb.

Okej, här kommer en jag förstår inte, jag vet inte och kan inte bestämma mig lista.

1. Vad tusan ska jag göra av min framtid?
2. Hur tusan ska jag orka och hinna med mina vänner?
3. Är det värt att försöka om och om igen hela tiden?

Och nu tänker jag ge mig på en förändring av min bloggdesign, för jag är faktiskt inte nöjd längre.

God Bless You!

Upp och ner, ner och upp

Just nu går livet verkligen upp och ner.
Ena sekunden så otroligt bra och nästa så otroligt dåligt...
En vän fick en hjärtinfarkt, min kropp hänger inte med, mitt huvud hänger inte med, vänner går för att dem inte orkar med min problematik osv. Jag känner att det blir så mycket tyngre än det brukar vara och jag har så otroligt ont och vet inte vad jag ska göra.

Även fast jag vet att det finns dem som har det värre så är det tungt såhär. Jag vill vara 18, jag vill festa, jag vill ha roligt.
Jag vill inte vara 18 med en kropp som tillhör en 80 åring, med värk, trötthet och annat.
Och jag måste hitta en balans. Men hur gör man det? Och vad finns det för hjälpmedel mot fibromyalgi och var får man hjälpen ifrån?
Så många frågor, så lite svar.
Jag testar ett naturläkemedel som heter "Gerimax" nu för att se om jag blir nå piggare, är inte helt säker på att det ger något men prövar ett par dagar till för att vara på den säkra sidan.

Over and out

God bless you

May God bless you

Känns som att jag ibland borde uppdatera här. Men som sagt fick jag min dator klar förrförra veckan och jag har bara internet tillfälligt. Har haft praktik hela helgen och inte hunnit hem till byn alls. Ser fram emot kommande helg och är lite delad, vill jobba, vill åka hem och det går ju inte att kombinera.
Jag har matteprov på torsdag och sitter och försöker plugga men jag har alldeles för ont i huvudet för att göra det. Ska vila lite på en stund och hoppas att huvudvärken har släppt tills jag ska på praktik. Ser fram emot att komma till tandläkaren och hoppas verkligen att han kan hjälpa mig. Lite mindre värk vore ju inte fel.

Igår tog jag med mig min kära vän I till blodgivningen och vi anmälde oss och nu ska jag bara vänta på en kallelse och få reda på om jag får eller inte får ge blod. Jag hoppas att det går bra så jag får ge lite blod till alla behövande.
Sen har jag anmält mig till donaterregistret. Det är bra om jag dör, för då kanske någon annan kan överleva med mina organ. Det är viktigt för mig. Jag vill verkligen hjälpa alla jag kan på så många sätt som möjligt. Att ge blod och att donera organ då jag dör är inget stort bekymmer för mig. Jag mår snarare bra av att veta att det blir så. Att jag kan rädda liv även då jag är död.
Inte för att jag vill dö. Verkligen inte. Jag älskar livet.

Jag har inte varit speciellt mycket i kyrkan senaste tiden heller. Det blev så nu när jag mest är i stan. Men ja, jag vill men samtidigt så finns det saker som gör att jag inte trivs där längre. Och det som gör mest ont är att jag bara försvann på en gång. Jag har gjort så mycket, ställt upp så mycket i alla lägen vad det än har handlat om. Och nu hör dem inte av sig längre. Det gör ont i mig. Jag vill vara med och hjälpa till. Men ändå glöms jag bort så fort. Efter alla dessa år.

Men jag vet att Gud har en plan med allt som sker. Och utan honom är vi ingenting. Så jag överlämnar mig åt honom och jag vet att han hjälper och finns där för mig i alla lägen.


På Gud -jag prisar hans ord-
på Gud förtröstar jag och är inte rädd
Vad kan dödliga göra mig då?

Ps 56:5

Jag kommer till dig med min bön,
låt stunden vara den rätta.
Svara mig Gud, i din stora godhet
ge mig din trofasta hjälp.

Ps 69:14


God Bless you

Over and out

Dator, suck...

Har varit utan dator nu i över 2 månader och äntligen fått igång den igen :)
Kickar igång med ett inlägg när jag orkar =)

Det här med att leva är ganska komplicerat...

Jag tycker att de flesta högtider firas av fel anledning och bara ger folk en anledning till att dricka alkohol. Jag önskar att man fick se mer av verkliga handlingar för andra människors skull.
Det kan även handla om vardagliga saker. Ta hand om dina nära och kära men även alla andra människor du möter. Var inte otrevlig även om någon är otrevlig mot dig. Var trevlig, det vinner både du och andra på i längden.

Jag har legat däckad ett par dagar nu för att jag har haft så ont och inte sovit. Eller däckad är väl fel att säga, jag har inte förstått vad som hänt och bara funderat på vad som händer. Då kommer även tankarna om livet som på beställning. Jag funderar och undrar på om det är värt att leva när jag ska ha såhär ont och inte kunna sova eller göra något. Jag frågar mig själv om det är värt att leva när det skaver at en t-shirt som inte sitter åt eller vad som helst. Oftast bestämmer jag mig för att det är det. Men ibland så kommer osäkerheten fram och då undrar jag om kroppen säger ifrån för att något är fel i den eller för att jag inte ska leva.
Dem gånger då detta sker så blir jag osäker och avbryter den tanken och tänker på annat.
För i det stora hela så vet jag att livet är värt att leva, jag vill leva livet. Jag måste bara komma på hur jag ska leva mitt liv utan att styras av sjukdomen allt för mycket. Hur mycket jag än vill vara 17 år, sova dåligt, äta dåligt och leva ett liv som är fyllt av saker och helt otroligt roligt så fungerar inte det. Inte för mig.
Jag måste försöka hitta en livsstil som min kropp och mitt huvud kan komma överrens om.
Fast nu senaste dagarna blev det mer utav en attack för jag har tagit det lugnt, varit ute och promenerat, ätit bra osv. innan det här skedde. Men jag vet att det inte kommer att bli lätt att klara av att anpassa mitt liv såpass mycket att det går ihop och fungerar.
Jag vill och det går. Men det blir en lång och svår resa. Jag får räkna med bakslag och fall ner i ingenting. Det viktiga är att jag tar igen det och kommer upp. Jag kan om jag bara vill!